Få traditioner är så självklart svenska och samtidigt så importerade som lucia. Ett italienskt helgon, en tysk ljusängel, nordisk mörkerfolktro och en tidningskampanj i Stockholm – allt bakat till en tradition som numera exporteras tillbaka ut i världen via svenska luciatåg. Här är historien bakom den 13 december.
Helgonet: Lucia från Syrakusa
Lucia var enligt traditionen en ung kristen kvinna från Syrakusa på Sicilien som led martyrdöden i början av 300-talet under kejsar Diocletianus förföljelser. Hennes namn kommer av latinets lux, ljus, och hennes helgondag i den katolska kalendern är den 13 december. Legenderna berättar bland annat att hon bar mat till förföljda kristna i katakomberna med ljus fästa på huvudet för att ha händerna fria – bilden som luciakronan bygger på.
Lussenatten: årets farligaste natt
Att just 13 december blev en laddad natt i Norden beror på den gamla julianska kalendern, där luciadagen sammanföll med vintersolståndet – årets längsta natt. I folktron var lussenatten en natt då övernaturliga makter var i rörelse och djuren kunde tala, en natt att vaka och äta ordentligt inför. Ordet lussa och gestalten Lussi levde i folktron delvis skild från helgonet – på sina håll som ett kvinnligt väsen som straffade den som inte förberett julen i tid. Mer om folktrons gestalter finns i vår artikel om väsen i svensk folktro.
Från herrgård till hela folket
Det ljusklädda luciafirandet med vitklädd gestalt, ljus och servering hörde på 1700- och 1800-talen hemma i västsvenska herrgårds- och prästgårdsmiljöer. Den vitklädda gestalten med ljus har också lånat drag av det tyska Christkind-firandet. Ut till hela landet spreds traditionen först på 1900-talet: ett avgörande steg togs 1927, när en Stockholmstidning arrangerade ett offentligt luciafirande med kröning av en vald lucia. Idén togs upp av tidningar, föreningar och skolor över hela landet – och luciatåget som vi känner det föddes.
Tåget: tärnor, stjärngossar och pepparkaksgubbar
Kring lucian samlades med tiden ett helt följe. Tärnorna delar lucians vita dräkt men bär ljus i handen i stället för krona. Stjärngossarna har äldre rötter än själva luciatåget – de hör hemma i stjärngossespelen, kringvandrande julspel om de tre vise männen, med strut och stjärna som attribut. Tomtar och pepparkaksgubbar kom in via skolans och barnens firande under 1900-talet. Sångerna följer samma mönster av lån och nydiktning: melodin till luciasången är en napolitansk visa, Santa Lucia, som fått flera svenska texter.
Lussekatten och saffran
Lussekattens saffransgula färg och form har tolkats på många sätt, men bakverket hör till det svenska julbakets 1600–1700-talslån från kontinenten, där saffransbröd var lyx. Namnet kopplar bullen till lussenatten, och de vanligaste formerna – som den S-formade julgalten eller gullvagnen – har egna namn i bakböckerna. Att saffran är dyrt har aldrig hindrat traditionen: en gång om året unnar man sig.
Lucia i dag
Luciamorgonen firas i hem, förskolor, skolor, kyrkor och på arbetsplatser, och konserterna i kyrkorna hör till årets mest besökta. Traditionen är också en av de mest levande exportvarorna i utlandssvenskars föreningsliv. Diskussioner om vem som får vara lucia – pojkar som lucia, valet av lucia i skolor – återkommer med jämna mellanrum och är i sig ett tecken på att traditionen lever: det är bara levande traditioner man bråkar om.
Så när ljuset tänds den 13 december bär det på lager av historia: ett helgon från Medelhavet, en mörkernatt från bondesamhället och ett genialt tidningsjippo från 1927 – sammansmält till en av årets mest älskade morgnar.
